Lite foton…


Annonser
Postat i Okategoriserade

En ny fas….

Vi har kommit in i en ny fas i livet, en där man inser att ingen lever för evigt och vi får ta vara på den tid vi har tillsammans!

Det har ju inte blivit mycket bloggande de senaste åren, det har liksom bara flutit på, vi har bara varit helt enkelt men nu känns det som om varje dag är viktig och jag skulle väldigt gärna stanna tiden och föreviga det lite grann…

Allt började med att Villgott hade en lös hörntand som jag ojade mig över, livrädd över att söva honom men samtidigt rädd för att han kanske hade ont? Jag baddade den där tanden med antibakteriell lösning och tiden gick, från sommar till höst och vinter. Så tog vi i alla fall beslutet att boka tid för tandsanering och fick en tid den 17 oktober.

Det var en lycklig matte och medtagen hund som kom hem vid lunchtid samma dag. Jag fick mycket beröm över hur jag hanterade Villgott och hur jag skött hans tänder, dem var det ingen större fara med. Däremot hade droppet släppt under narkosen och han hade börjat må illa så de hade gett honom antikräkmedel, allt väl så långt.

Hemma är han som vanligt orolig efter sövningen, kan inte komma till ro, sitter och frossar, dreglar vid ett tillfälle men jag har antikräkmedlet i bakhuvudet så jag tänker att han mår väl bara illa? Han är allmänt konstig så vi tar några kortare promenader. Husse kommer hem och han har fortfarande lite svårt att komma till ro.

Kvällen går och jag går in och lägger mig för att läsa, Husse blir kvar vid datorn och Villgott är med honom. Vid 21.30 vrålar han i panik!!!!!!! Martina kom fort!!!!! Vad är det som händer?????? Villgott håller på att dö!!!!! Vad händer??? Vad skall vi göra????

Jag rusar in till dem och där ligger Villgott och krampar, skakar och dreglar, han är helt borta!!!! Husse letar hysteriskt på datorn vad man skall göra och jag håller om Villgott, pratar med honom och försöker på honom tillbaka till medvetande. Kramperna släpper, han vaknar till, reser sig ostadigt upp och ser sig om, det tar några sekunder innan han ser att vi är med honom och han blir själaglad!!!! Han piper, slickar och in ansiktet och är alldeles till sig! Det är som om vi varit borta i ett halvår!!!

Han är jättehungrig och jättetörstig, sambon och jag är skräckslagna och Villgott är orolig. Min första tanke är att det nog var en engångsgrej men vi bestämmer oss ändå för att vaka på honom. Jag går och lägger mig och sambon sitter uppe ett tag till. När han skall gå och lägga sig bäddar jag ute på golvet i TV rummet.

Vid tre tiden börjar det om! Villgott får ett nytt anfall likt det första, nu vet jag hur jag skall göra och bibehåller mitt lugn. När han krampat färdigt och återhämtat sig lite så går vi ut på en liten kiss i trädgården. Inne igen dröjer inte mer än 10 min så kommer ett nytt anfall. Efter detta så vågar inte Villgott vila eller somna in ordentligt. Jag blundar några timmar och vid halv åtta vågar V äntligen gå och lägga sig, han kurar ihop sig som en boll och skallrar med svansen. Det värmer i mattehjärtat men det blir kortvarigt. Så fort han går ner i puls så kommer nästa anfall. Vi tar oss igenom det men nu är klockan 8 så jag ringer Ancura i Jönköping, väcker sambon och får rekommendationen att komma in. Vi kastar oss iväg i ilfart.

Väl där så får vi vänta länge, han får ett halvt anfall (bara dregel) vid 11 tiden, vi går lite med honom men blir sedan sittande mitt i väntrummet och då kommer ett fullt anfall. Vi får komma in direkt.

Det tas prover och grejas, de skall sätta kanyl men det går ju inte när han är så stirrig så till slut får vi i alla fall ett blodprov och allt ser bra ut. Vi beslutar att ta en promenad men honom och sedan lämna honom där över natt. Vi tar inte med honom hem i det skicket, det vågar vi inte. De sätter honom på krampläsande och skall återkomma nästföljande dag.

Vi gråter hela eftermiddagen, kvällen och morgonen, ringer runt och förklarar för våra nära och kära att vi nog tagit beslutet att låta Villgott somna in, han skall ha ett värdigt lib och vi orkar inte leva med en hund som får krampanfall.

De ringer från Jönköping och säger att allt har gått bra! Inga anfall på medicinerna och Villgott vill HEM!!!! Vi förklarar att vi nog valt att låta honom somna in men sköterskan tycker att vi skall ge honom en chans. Visst, de har sett blåsljud + förstorat hjärta men tycker ändå att han skall få chansen även om det såklart är vårt eget beslut. Några vidare utredningar håller hon dock men om att han inte skall behöva utsättas för. Vi ber att få återkomma och ber att få prata igenom det på egen hand.

Vi tar beslutet att ta hem honom! Vi vet ju inte om han fått några bestående men, om han har en hjärntumör, hur sjuk han egentligen är!? Vi vet att vi har en tuff tid framför oss för vi vågar ju inte lämna honom ensam som läget är.

Nere i Jönköping så frågar de direkt i receptionen om det är Villgott som skall hämtas!? Även där får vi till svar att. Åh, han vill åka HEM!!! De kommer ut med Villgott och han förstår först inte att det är vi, han nosar på sin sele och DÅ förstår han, han blir själaglad! Där och då känner vi att vi har gjort alla rätt! Så klart Villgott skall få komma hem om han så bara klara en dag till!

Vägen hem är nervös, vi sitter som på nålar. Likaså hemma, vi varken äter eller sover. Bäddar på golvet och sover men honom. Han vinglar och far omkring, ät jättetörstig och jättehungrig.

Måndagen och tisdagen är vi hemma med honom tillsammans. Han slappnar av mer och mer men är vinglig och har väldig separationsångest.

Jag blir hemma resten av veckan och sedan är sambon hemma. I fyra veckar är vi hemma med Villgott och nu börjar han bli sig själv igen. Jag satte även in en Adaptil och jag tror att det kan ha hjälpt honom när vi sakta började ensamhetsträna igen.

Nu har det gått ytterligare några veckor och detta är första veckan då han varit helt själv hemma 9-12 + 13-15!!! Det har gått hur bra som helst, han var lite knepig mån+tis, jättebra ons+tor och idag är han supertrött men nu är vi ju lediga i tre dagar så nu kan vi bara vara!

Nu är mitt nästa dilemma hur vi skall kunna ta blodprov utan lugnande? Egentligen skall man ju se så att han ligger rätt på Fenemalen efter en vecka ungefär men jag bävar för att utsätta honom för det. I Jönköping var de inne på att gå utanför protokollet och låta honom slippa det, de sade kanske så också för att vi var så inne på att låta honom somna in? Jag skall ta upp detta med min veterinär när medicinen behöver förnyas om ca en månad, de har fått hans journaler från Jönköping och jag har informerat dem om läget.

 

 

 

 

Postat i Okategoriserade