Dumma matte…

Idag gjorde jag en tabbe. Villgott var pigg som bara den när vi väl kom ut imorse. Vi pinnade på hela rundan tills vi kom till höjden, där busade vi och lekte, körde några inkallningar och busade lite mer. Vi gick lite ”här” och jag belönade med ost och fläsksvål (tack Helena, jag kom på att jag frös ner tärnade bitar av julskinkans fläsksvål som jag hade tänkt använda som belöning, idag kom den till användning)

När han varit fri en stund så går han på lite före mig, jag vänder och går bakom ett träd, Villgott kommer som en kanonkula och precis när jag kastar fram kamptrasan i snöre så kastar han sig ylande bakåt. Stackarn! Jag hade kopplet i samma hand som leksaken så han måste fått sig en smäll av haken på kopplet. Han fjäskar som bara den och förstår inte alls varför det blev så galet när han kom till matte? Han är väldigt uppmärksam efter det och följer som en skugga, leksaken är han däremot lite skraj för. Jag upplevde det i alla fall inte som att han trodde att det var jag som utlöste obehaget, inte heller att det var pga att han kom till matte som det inträffade, snarare så att han kopplade ihop avståndet=att jag försvann, kan det vara möjligt? Jag hoppas innerligt det men jag mår alltid lika kass när det händer något sådant här….